En retrosjal åt Linda

Stickning är ett intresse som jag på ett ganska sporadiskt vis har ägnat mig åt under mitt liv. Det är först på senare tid som jag verkligen blivit fast. Det är ju vansinnigt roligt! Sedan Kerstin föddes har det dock inte blivit så mycket gjort, av förklarliga skäl. Jag har mest surfat stickbloggar, köpt garn och  favoritmärkt projekt på ravelry och drömt om allt jag ska göra när jag har tid och ro. Nu när gullungen sover från ungefär sju på kvällarna och vi har återfått lite egentid stickar jag mer regelbundet igen.

Jag räknar mig fortfarande som nybörjare. Kanske typ halvnybörjare eller så. Jag kan mer än räta och aviga, men det tar tid att läsa mönster och ofta behöver jag hjälp med att lista ut saker och att välja rätt garn. Jag kan ju inte räkna heller så stickfasthet är en utmaning. Liksom diagram. Ofta blir saker inte som jag tänkt mig. Det kan ju vara både bra och dåligt.

Det jag har stickat en del av är sjalar, så där känner jag mig ganska hemma. Själv behöver jag inte alla sjalar jag tillverkar, så jag har startat en tradition av att sticka sjalar och ge bort. När man har gjort något två gånger så är det väl en tradition, eller? Jag gav A en sjal och stickar just nu på en till min syster. Och så har vi den här sjalen då, som inlägget handlar om.

Den här sjalen stickade jag under hösten när Kerstin var riktigt liten, en maska eller ett varv här och där.  Tanken var att jag skulle sticka en stor vardagssjal till mig själv. En som gick att tvätta i maskin och kändes lite retro, femtio- sextiotal kanske, lite finsk design sådär, (snyggt, grafiskt och färgglatt tänkte jag mig). Den blev precis som jag ville. Men! Allteftersom projektet fortskred så insåg jag att den här sjalen inte alls var till mig. Jag tyckte den blev skitsnygg, men det var liksom inte mina färger. 

Här är den! Det är blockning by night som pågår.

Vem var det som skulle ha den här sjalen egentligen? 

Det var ju Linda såklart.

Linda har startat och driver fantastiska ReThinkDesign, där gammal textil får nytt liv. Hon gillar som jag miljötänk, klänningar, second hand och starka färger. Hon kunde behöva något att värma axlarna med. Den här sjalen skulle hon ha!

Jag vek ihop sjalen.

Såhär.

Sedan slog jag och Kerstin in den, så den blev ett fint paket. Kerstin bidrog med lite saliv.

Ett fint pakeeet med lila snöööreeen!

När Linda kom på lunch överraskade vi henne. Hon blev jätteglad! Och som jag trodde var det precis hennes färger. Succé! 

Här har hon den om halsen. Linda är en person som kan slänga på sig en sjal bara sådär lite nonchalant och så ligger den skitsnyggt om halsen. (Jag är inte en sådan person.)

Snygg sjal på snygg tjej. Bakom Linda ser vi skelettet Göran. (döpt efter Js morbror). Utanför bild gör Kerstin sitt bästa för att äta upp presentpappret.

Den var även varm och skön att ha om axlarna.

Lagom stor och varm.

Jag utgick som några gånger förr från Lisas Opsa till den här sjalen. (Jag följer mönstret till själva "kroppen" av sjalen.) Stickade på tills jag tyckte den blev lagom stor, skippade spetsmönster och gjorde ett varv med omslag innan jag maskade av. Garnet är Sirdar Snuggly Baby Bamboo, ett garn jag varit nyfiken på ett tag. Det är en blandning av ull och bambu. Fantastisk lyster och liksom svalvarmt i kvaliteten, om ni förstår vad jag menar. Jag har stickat med stickor nr 4. Det här garnet är sjukt oförlåtande för en sådan som jag, som stickar de räta varven bra mycket hårdare än de aviga. Men jag blockade den så hårt det gick, och då blev slätstickningen rätt jämn och fin ändå. Det gick åt ungefär tre nystan av det röda (Orka hålla reda på färgbad och tjafs!), ett blått och typ ett vitt (lite mer kanske, minns inte riktigt). Så säg ungefär 500* gram garn. Sjalen har ett härligt fall, lagom tyngd och ni ser ju själva att färgerna är awesome.

Jag har lärt mig en del av den här stickningen:

Att jag måste öva på det här med att väva in lösa trådar. Det gick hyggligt, men jag kan bli mycket bättre.

Att jag maskar av STENHÅRT. Sjalen hade kunnat bli mycket större, men avmaskningens hårdhet förhindrade det. Och jag orkade inte göra om den. Det funkade ändå, men nästa gång går jag upp typ sju nummer i stickstorlek innan jag börjar maska av.

Det är extra roligt att ge bort handgjorda ting till någon som uppskattar och förstår värdet på det arbete man har lagt ner. Linda syr ju och gör saker själv och vet att det tar tid. Idag fick jag sms från henne. Hon gick runt i pyjamas och sjal. Skrev att hon nog skulle ha sjalen på sig jämt. Ibland blir det extra bra när det inte blir som en tänkt.



*Redigerat: FEMhundra!? Är jag full eller? Det är väl 50 gram per nystan. Fem till fem och ett halvt nystan borde väl bli 250-300 gram. Jag sa ju att jag inte kan räkna.