Bonjour tristesse!

Arbetslösheten. Ett svart, slukande hål. Kanske det närmaste du kommer en parallell verklighet.

Att vara arbetslös. Något jag inte är bra på. Men vem är nu det? 

Det är plötsligt som att livet sker en liten bit ifrån mig, som att skeenden inte längre angår mig i lika stor utsträckning. Vips är jag utanför ekorrhjulet. En av de där som samhället ser på med oblida ögon. En fuskare, en latmask, en parasit. Som att jag på något sätt var orsak till att min förra arbetsgivare inte kunde hålla ordning på ekonomin. Som att det är mitt eget fel att jag är arbetslös. Vi som inte har en heltidsysselsättning hamnar automatiskt utanför. Alla andra gör saker som är bra för samhället; arbetar, studerar, föder barn. Vad gör jag? Jag försöker bringa ordning i ingentinget. Det skulle antagligen kännas lättare om samhället inte var så intensivt inställt på att alla ska heltidsarbeta, till varje pris. Om jag inte ansågs vara mindre värd utan ett arbete. Ja, antagligen.

Fast det är inte bara det förstås. Jag har, precis som de flesta, behov av ett socialt sammanhang, av att träffa andra människor, få intellektuell stimulans och rutiner. Det är svårt att skapa rutiner i en vardag som innehåller så lite. Det finns inte så mycket jag måste göra. Jag måste söka jobb, för att så småningom få ett nytt och för att under tiden jag söker göra skäl för min a-kassa. För min mentala hälsas skull låter jag bli att göra det till en heltidssysselsättning att söka jobb (även om Arbetsförmedlingen älskar att tala om för oss att det är precis det, en heltidssysselsättning). Jag vill inte bli galen. Och det finns inte ett obegränsat antal tjänster att söka.

Det är svårt att skapa rutiner när allt känns lika viktigt, eller lika oviktigt. Timmarna går, dagarna, och man förstår inte hur det gick till. Hur kan timmar som innehåller så lite gå så fort? Jag vet inte längre hur många dagar, veckor jag har varit arbetslös. Jag måste titta i kalendern och räkna efter.

Förra veckan funderade jag på om jag var deprimerad. Inte deprimerad som i "deppig, lite nere", utan deprimerad som i den kliniska betydelsen av ordet. Jag kände mig apatisk, hopplös, jag stirrade in i skärmen på Arbetsförmedlingens hemsida, oförmögen att ta mig till något alls, jag började gråta när jag inte kunde bestämma vad jag skulle äta till middag, grät länge utan uppenbar anledning. Det är lite bättre nu. Jag tar beslut, gör saker. Om det inte går tvingar jag mig att ta beslut, att göra saker. Jag påminner mig om att det inte är farligt att ha tråkigt. Det är bara tråkigt. Jag tränar, bakar, träffar vänner, läser, försöker planera för ett nytt skrivprojekt. 

Men mest är jag ensam och har tråkigt. Det är svårt att komma runt det.